Fotot är taget av Karl-Erik Zettersten från Salabacksgatan 9 mot Lästmakargatan.I bildens vänstra kant syns Lästmakargatan 12 som inte är färdigbyggt vid tillfället. I mitten syns Lästmakargatan 7, den gamla panncentralen med skorssten. Till höger syns gaveln av Lästmakargatan 10.
Fotot är från 1951 och är taget av Flygfoto Oscar Bladh, Bromma.
Namnet Östertull har inget äldre ursprung utan synes vara ett förslag av gatunamnskommittén som överensstämde med väderstrecket – öster. Den stadstull som olika transporter fordomdags måste passera och avge tullavgift för införda produkter var Vaksala tull, som då fanns någonstans mellan nuvarande Vaksala torg och Kungsgatan.
Vår boplats var ingalunda ett ”Ingenmansland” före 1951. Nej här rådde liv och rörelse sedan långt tillbaka i tiden – måhända på ett annorlunda sätt än när status, snusförnuft och prylsystemet kom in i bilden som en klättermus på samhällsstegen med jäkt och stress i släptåg.
Skomakarberget och Sala Källa nedanför nuvarande Källparksgatan var då utflyktsmål på östra sidan Fyrisån dit man vallfärdade genom nuvarande Östertull. Trefaldighetsafton vandrade man till källan för att med en slant i det klara vattnet och några klunkar ur kopparskopan på trädgrenen önska sig ett drägligt och lyckosamt kommande år och en god hälsa. Framför allt fick man ett tillfälle att under gemytliga – för att inte säga uppsluppna – former träffa gamla vänner och kanske knyta nya bekantskaper. Avslutningsvis blev det sannolikt en svängom ”bort i vägen”. I övrigt flödade fortfarande folktron med skrömt och knytt.
Till skomakarberget gick man vid Valborgsmäss, när våren och hänryckningens tid skulle firas med den symboliska elden.
Utmed Årstagatan – då kallad ”Gränsen”, det var sockengränsen mellan Vaksala och Uppsala stad – fanns bebyggelse och originella människor. Närmast Brantingsgatan låg den lilla oansenliga handelsboden, där man kunde köpa Ljunglöfs Ettan (snus), bröstkarameller, såpa, toppsocker och mycket annat som tillhörde dåtida sortimentet. Fortsätter vi mot Vaksalagatan träffar vi kvast-Lundberg, som försåg sin köpkrets med hygienprylen och förgyllde Distingen (marknaden) med sina egenhändigt tillverkade björkriskvastar för sommar- och vinterbehov i stua, stall och fjös. Kännetecknet på hans person var, att han antagligen hade för långa byxhängslen eller inga alls. ”Krimskrams” var ännu en handelsman i ”korta varor” med sin kundkrets i Uppsala, men reste regelbundet till huvudstaden utan storunikan men medfylld börs. Kom så åter med tom börs men fylld av glada minnen, som delgavs omgivningen, bl.a. ”Torpet” och ”Fyll-Otto”, vilka även tillhörde ”Gränsens riddare”. Den förstnämnde var en särling men skicklig yrkesman som plåtslagare och Otto tillhörde hamnsjåar-skrået. Alla dessa var danade av sin tid med de fel och förtjänster som följer och blev mestadels oförargliga profiler i stadsbilden och en krydda i vardagens enahanda. För att fullfölja bilden i denna kåkrad och vilka inte i brådrasket blev bortglömda var Bröderna N.N. Vilka tagit som sin uppgift att se till stadens väktare eller kanske då ett mera använt epitet ”snuten” eller ”bylingen” inte blev sysslolösa. När dessa ville komma till ”tals” med bröderna fanns inte den röda mattan utrullad men väl tomglas eller en slaskhink en trappa upp, vars innehåll likt konfetti singlade ned vi förstutrappen. Denna underhållning överläts till de yngre i familjen som välkomsthälsning. Sannolikt början till medbestämmandelagen. Har tidsandan blivit bättre eller sämre?
Del av Vaksala kommun, som omfattade Sala Backar jämte nuvarande Östertull, inkorporerades till Uppsala stad 1953. Området tillhörde då Johannelunds gård och arrenderades av bröderna Rolf och Gösta Dahl, som bedrev slakterirörelse samt en åkare Pettersson, även en hästhandlare figurerar i samanhanget. Där växthusen är belägna vi Brantingstorg bodde i mitten av förra seklet en s.k. byskomakare. Denne var mycket anlitad och en synnerligen välkommen gäst i gårdarna och stugorna, när stövlar och skor skulle förnyas. Detta var i naturhållningens tidevarv och enligt uppteckningar var en av anledningarna att man var så angelägen att få just denne skomakare till detta; Han var tandlös och blev ovanligt ”liten i maten”. Skomakaren blev med tiden en legendarisk person. Han fick ge namnet till berget nedanför, vilket han bodde – Skomakarberget. Sedermera kan man påstå att han blev postumt hedrad genom våra fastighetsbeteckningar: Lästen och Sylen.
Så börjar då planeringen av Östertull. I den ursprungliga stadsplanen ingick Sala Hage (området med skolbarackerna) som parkområde för Östertull – en vid den tidpunkten ovanligt miljövänlig satsning, alltså ett bostadsområde med speciellt grönområde. Men tyvärr, därav blev intet. Enligt en stadsplaneändring 1957 blev den utlagd för skoländamål. Skriftliga protester till byggnadsnämnden förblev resultatlösa. Man hade i sammanhanget med den ursprungliga planeringen glömt bort eller inte kalkylerat med de stora barnkullarna som kunde förväntas inom hela det nya bebyggelseområdet.
Projekteringen av Sala-Backe-omårdet föregicks av en arkitekttävling och blev uppmärksammad som ett pionjärarbete i sitt slag och det första bostadsområde i landet med trafikseparering och långtgående bilförbjudna gårdar. Östertull, en blivande bostadsrättsförening, kom att omfatta 16 bostadshus, affärshus och panncentral för koleldning. Boendeyta: 21 000 m2. Här skulle inrymmas 327 bostadslägenheter och färdigställt kom följande serviceenheter att ingå: livsmedel – charkuteri, färghandel, manufaktur , tobak och bageri – konditori men numera endast närbutik och målerfirma.
Följande byggnadsfirmor fick uppdraget att genomföra byggnationen, vilket huvudsakligen kunde ske under 1951-1952 och överlämnades till föreningen 1956.
Diös: S 3, L 2, L 12
Uppsala Byggnadsgille (BPA): S 5, L 3, L 6, L 8
Gottfrid Lindgren: S 7, L 10, L 12
Axel Fredlund: S 9
Albin Ruhngård: S 11, L14
Olsson & Skarne: L 1
Nils Rosander: Å 12
Karl Johansson: L 5
L = Lästmakargatan S = Salabacksgatan Å = Årstagatan